Tjalle

Nu går det undan, två inlägg på samma dag! Jag hittade ett gammalt dagboksinlägg som jag skrev på Tsargustaf.com. Jag publicerar det här igen för att stödja Maria i hennes hat mot elektroniken. Men jag är en mycket gladare människa idag än vad jag var när inlägget präntades, men det tror jag att ni vet. Håll tillgodo!

Någon gång i juni 2005

Dag 1

Finns det någon som fortfarande tror att datorer vill en väl? Nu har jag suttit och pillat med min förbannade film hur jävla länge som helst och äntligen är jag klar, jag medger att iMovie var ett ganska lagom redigeringsprogram när det enda man vill är att klippa lite. Men sedan ska man inte tro att det funkar. Idag kom jag tillbaka till datorn startade den och öppnade dokumentet. Genast dök en uppkäftig ruta upp som meddelade att dokumentet inte kunde öppnas korrekt eftersom filen "05 centrerad" saknades. Så jag sa okej (det var den enda knappen som fanns att klicka på). Och när dokumentet senare öppnades i någon sorts kopia så ser jag till min stora förvåning att det saknas en jävla massa klipp och bilder. Igår var filmen 2 timmar 27 minuter och 42 sekunder, idag finns det bara bilder upp till 1 timma och 55 minuter, däremot ligger musiken kvar ända fram till 2.27.43. Man börjar leta lite fram och tillbaka, svettigare och svettigare och tillslut inser man att det som fanns här när jag tryckte på spara och stäng igår, finns inte kvar idag. Så nu är det bara till att göra om sista halvtimman av filmen och sedan försöka komma ihåg vad jag hade skrivit i eftertexterna. Och för er som undrar så nej jag hade inte gjort någon backup för hela skiten tar upp 33 GB på datorn. Jag har ingen stans att lägga 33 GB till. Och så tänkte jag att jaja, då får det bli en tvådelad DVD, det gör inget, så jag väljer exportera till iDVD och då var klockan ungefär 10 den står fortfarande på steg 3, "kodar mediafiler..." och nu är klockan snart 14, ska det vara så? Dessutom så snurra bara det där fula lilla symbolhelvetet som säger att den bränner men det finns ingen barometer någonstans som berättar hur lång tid det är kvar. Fan i helvete vad trött man blir ibland. Varför varför varför måste man vara ingenjör bara för att trycka på on på datorn? Det har aldrig ALDRIG ALDRIG varit så som det står i manualen. Och det har ALDRIG ALDRIG ALDRIG fungerat med en gång, man måste gå långa omvägar och sempa runt i flera timmar innan det blir ens i närheten som det stod att det skulle bli från början. FUCKTARD!

Dag 2

... efter som allt mitt hopp om att slippa göra om allt i ett annat program på en annan dator, är som bort blåst, så bestämde jag mig för att göra det bästa av saken. Jag krävde helt enkelt att datoringenjören på firman där jag suttit skulle ta och se över vad för fula skitprogram de har i sina dumburkar och om han sedan tror att han kan så får han bränna ut filmerna på skivor i DVD och inte DV. Så löste jag det hela. Nästa projekt är att övertala folk att flytta hemifrån. Det kommer att ta minst lika lång tid... Fan...

På tal om ilska:

- Tack för att Ni gör en enkel dörr lycklig.

- Hoppas dina dioder ruttnar snart.

- Tackar. Ha en bra dag.

Tisdagen kan inte definieras som bara en händelse då dagen genomgick flera olika stadier. Jag hade dessutom en elak förkylning med feber genom de flesta av stadierna, bara en futtig grad, men ändock feber.

Skolan:

Ett väldigt alldagligt stadium med få överraskningar. Eller jo, det var iof en ganska stor överraskning när mannen som hade föreläsningen, plötsligt bryter sin monotona genomgång genom att luta sig lite fram emot klasen och nästintill skrika "KALK!" och fråga oss vad vi tänker på då och Klingan lite tafatt svarar "skolkritor...?".

Sushi:

En fas som sedan kom att delas upp. Eftersom vi hade bestämt att Tisdagsklubben denna vecka skulle göra sushi hos mig så droppade det in folk från femsnåret med förhoppningar om klibbigt ris rullat i sjögräs. Långben hade med en gäst som var snäll, alltid lika uppskattat. Och sushi blev det, ris kokades, sjögräs rullades och wasabi missbrukades.

Poker:

Jag tog ytterst liten del i detta spel då det är lika spännande att spela poker med mig som det är att bowla med David Lega. Man kanske kan sammanfatta det med att Långben knäckte ordentligt och den snälle vännen var lite väl lusten varje spelrunda och började alltid med att gå all in, detta gjorde att han inte var med så mycket varje gång...

Efterfest i köket:

Det började väl med att pokern spårade ut och övergick till någon form av chipkrig mellan Långben och den snälle vännen, för att slippa skador satte jag mig på golvet i köksalkoven och en och en följde folk efter. Snart följde även de krigande efter och allt övergick till en mysstund med te och inte helt friska mängder honung.

Wii:

När de absolut flesta bailade och inte orkade mer plockade jag, Anton och Anna fram Wii med våldspel, men efter att alla sågat våldsspelet vid fotknölarna byttes det ut mot bowling. Annas skills på bowling efter en halv flaska rom var tveksamma, han fastnade i det mesta och sig själv och gav upp kring ett. Jag och Anton fortsatte till halv fyra, då kunde vi inte längre intala någon att vi skulle orka en match till.

Sova:

Det blev ett par timmar men jag väcktes flera gånger av en besvärad Nicklas som inte alls uppskattade mina genomförkylda snarkningar. Jag somnade helt enkelt inte riktigt bra för än han gick upp på morgonen.

Onsdag:

Som inte alls är en fas av tisdagen, men det är en ny dag, klart värd att refereras. En dag som börjar med att jag vaknar av att Anton smäller handen ovanligt hårt i sovrumsdörren ett par gånger, jag river i mitt nyvakna tillstånd ner telefonen från byrån och sedan inser jag att klockan är mycket och att Anton ska gå och att jag har massa spännande wasabimarinerad disk att roa mig med. Sagt och gjort, Anton drog, jag åt lite frukost och tog tag i disken, gjorde mig i ordning och sedan åkte jag in till studs där det vankades sedvanligt onsdagsmöte, det kulminerade i att jag inte fick plumpen trotts nomineringar och att Anton fick posten som barmästare med försäkringar om att det inte innebär någon som helst form av ansvar. Efter mötet var det pubquiz på John L. Även den sedvanlig. Och åter igen vann vi. Åttonde gången om någon har räknat rätt. Denna gång var Skeppar'n vår fjärde part, vi knäckte hårt men vann bara med en ynka poäng, det var helt enkelt högt medel denna vecka eller så har alla andra läst på alla lexikon de kommit över under de gångna sju dagarna. På vägen hem lyssnade jag på en härligt ska-punkig, göteborgsk blandning av Dapony Bros och Navid Modiri & Gudarna. Texterna är underbara, sköna och roliga och jag råkade skratta högt när jag gick förbi en tant. Hon trodde nog att jag skrattade åt henne. Hursomhelst hade hon en snygg hatt. Om den hade haft plastfrukter skulle jag gjort honnör. Så bra var den.

Och jag tror på Jalgot. Snart är det sommar.

På tal om förkylningar:

- Vilken härlig och spännande hosta, sa den lille mannen glatt överraskad, har du någonting emot att jag är med?

Torsdagen drog i gång lugnt och stillsamt, ett mycket manipulativt drag av dagen eftersom den kring klockan 17 plötsligt la i den sedan tidigare okända turboväxeln och drog i väg snabbare än någon visste var möjligt. Eftersom jag valdes in som ögonblicksmästare på mötet i onsdags gick jag in i bastun med kameran i högsta hugg och med orden "ögonblicksmästaren är den som får se allt" i bakhuvudet. I bastun vankades det ärtsoppesittning med punsch och egenmedhavd dryck, mycket trevlig tillställning som startade med att massa människor i rock belamrade ett gruppkök på Olofshöjd och stekte fläsk så det stod härliga till. Jag sattes lite kort in i mötets alla procedurer och när mötet väl började i det helkaklade förbasturummet sattes jag också in i att jag antagligen skulle få en allergisk reaktion mot den stora mängden lök i ärtsoppan. Detta betydde i sin tur att jag bara fick punsch eftersom jag var grodd och ännu inte kämpat mig till något annat tillbehör. Och eftersom jag sjöng fel varje sång så blev det en väldig massa punsch. Efter att soppan klassats som 'Absolut nästan färdig med trull' (utan att NÅGON viste exakt vad trull är) vallades jag av Jalgot och Blålugg något varv på höjden för att slippa ur min gula dimma. Det slutade med en köttbullemacka. Siktet ställdes följaktligen in på Chalmers och dagens andra höjdpunkt: pubcrawlet. En villandes vallandes promenad ledde oss till Gasquen där vi började med att lyssna till när Arvid och hans band släppte loss på diverse instrument. Slutsats: Arvid kan röra fingrarna jättefort. Öl inmundigades och danser dansades och mitt i Dionysos dissonans tyckte vi att det verkade vara en bra idé att dra vidare till nästa ställe. På hela Chalmersområdet drog folk runt likt lobotomerade brevduvor mellan de många olika vattenhålen. Vi stannade för vad vi trodde skulle vara en snabb grab and snatch på Zaloonen men blev kvar klart längre än tänkt, det var dock väldigt trevligt. Massa folk, kända och okända. Efter Zaloonen var det Basen (tror jag) och där var det ett helt bord med folk jag kände, vissa med skägg, andra utan. För att inte göra läsningen långrandig kan man sammanfatta resten av kvällen med ofrivilliga bush dives, absurda anklagelser och väldigt oklara vredesutbrott, men jag hade väldigt kul ändå. När jag vaknade dagen efter hade jag torkat blod mellan tänderna och när jag borstade tänderna kändes det som om hela huvudet skulle spricka, min slutsats av detta var att jag på något sätt fått ett slag över munnen, något som bekräftades av Anton. Det visade sig också vara en kombination av mina och Antons handlingar som gav mig denna svidande munverk. Så kan det gå.

Fredagen avlöpte med att jag fortfarande med viss promille försökte mig på en matematiklaboration. Det kan sammanfattas med ordet förödelse. Kvällen studsade sedan mellan Ped6 och familjeåtaganden men landade slutligen i Pirates 3 med Nicklas och Anton. En stillsam afton som fyllde mitt behov av Johnny Depp och piratfraser på en och samma gång. Jag säger bara SAVVEY!

Lördagen blev en underlig dag på många sätt, dagens två stora fokus var två olika födelsedagskalas. Dels var det min egen pappa som fyllde år och skulle hyllas med blommor, tårta och kyckling i citronsås. Jag träffar ju inte mina päron störande ofta så det var trevligt och min hemby har alltid samma lugnande inverkan på mig. Jag fick också mitt behov av kattmys uppfyllt och Nicklas fick ett överskott av katthår. När de flesta gästerna gått och det bara var vi mest familjära kvar byttes stämningen plötsligt och mormor tog det parti som hon tyckte att Nicklas borde ha haft och spydde galla (ganska mild galla iof) över mitt leverne. Framför allt tyckte hon vansinnigt synd om Nicklas som är hemma så mycket själv och sedan klagade hon på att jag umgicks med andra killar och män. Nicklas satt mest tyst eller tog mitt parti. Sedan var vi tvungna att åka hem igen för jag skulle ju på en annan fest. Utan Nicklas. Nämligen Thomas 30-årskalas på Studs. En munter backanal med mycket folk, sprutgrädde och alkohol. Efter en lång sittning var det barhäng ett bra tag. Jag och Anton tog på Lambis förslag en sväng förbi Zaloonen för att efterröja där, men där var det väldigt tomt på människor. Infact, bara en enda person var där, så vi använde bara toaletterna och drog oss tillbaka till Studs där festen sakta avtog och jag röjde ensam genom stan till centralen, köpte en burgare på Franks och åkte hem. Hem. Det är en liten bragd bara det.

På tal om ont i munnen:

Det såg ut som om varje enskild tand kom från ett nytt djur, och alla var arrangerade i munnen i så besynnerliga vinklar och ställningar att det var osannolikt att han skulle kunna tugga någonting utan att få i sig halva sitt eget ansikte samtidigt, och troligen något av sina ögon.

Just nu sitter jag och fryser på Studs. Detta trotts att jag har alla mina och en del av Antons kläder på mig. Det är så kallt att mina fingrar har lite svårt att röra sig normalt över tangentbordet. Det spelar uppenbarligen ingen roll att jag är ett däggdjur.

Igår påbörjade vi ett oerhört spännande projekt i skolan, det går ut på att vi har en bägare med wettextrasa i botten, på denna trasan står en plexiglasrör som är packat med sand i fraktionen 0,125 mm. Hårt packat är det, Maria och Linn gjorde en dunderinsats med sitt frenetiska petande med pinnen. I bägaren häller vi sedan vatten för att se hur kapillärverkan är i just dessa förutsättningar. Vi har dragit en massa streck vid olika tidpunkter för att se hur snabbt det har rört sig uppåt. Vårt rör är det i vilket vattnet har rört sig definitivt snabbast uppåt, man kan säga att vi vinner. Jag drog något tafatt skämt om kvicksand som folk bara dissade.

Så för alla er som fortfarande undrar vad man gör på geografiprogrammet:

man vattnar rör med sand i.

Igår var det sedvanlig Tisdagsklubb, denna vecka med DOOM hos Långben. Brädspelet DOOM, antagligen oerhört underhållande att delta i om man spelat spelet på dator innan. Har man inte det är det ovärt. Jag skrattade så jag höll på att spruta öl genom näsan redan när Jalgot läste första meningen i spelstoryn så jag höll mig till att titta på. Vi kom fram till att den kvinnliga tilldragelsen i att skriva DOOM-kväll som event var nästintill obefintlig då jag var enda tjejen där. Men jag fick i alla fall sortera spelpjäserna efter form och storlek och då var jag nöjd. Något mycket underhållande var när Smaug föreslog att man var tvungen att göra respektive karaktärs ljud ur datorspelet när de skulle göra sina förflyttningar. Jättekonstig lek. Jag hade också svängt ihop en cheesecake efter skolan som tog slut lite snabbare än anat. Att jag hade med cheesecake berodde på att vi också hade tänkt att vi skulle ha knytkalas, men eftersom jag var den enda som hade med mat så får man väl säga att det inte riktigt räknades. Sedan kom Blålugg och Anna med sushi, då trädde en ny uppdelning fram där alla pojkarna satt i rummet och lekte splatter och flickorna satt i köket och drack bärs. Efter att jag diskat alla tallrikar, bestick, koppar och glas och vi alla hjälptes åt att skrapa bort alla kokrester från spisen ska tilläggas. Vi kom fram till att det var enklare att föra ett samtal om man samtidigt hade något att sysselsätta händerna med, till exempel att skura spisen, diska, plocka i skåpen eller dricka öl.

Idag flyttar Maria, det kan vara en av månadens lyckligaste händelser. Hon är så värd allt bra i världen, och att flytta är en MYCKET bra sak i världen. Och imorgon ska jag ta med flickorna på sportfiske på Chalmers Pubcrawl. Ikväll är det John L också, så efterlängtat! Quizmaster here we come! Idag har Blålugg dessutom världens längsta pudelfrilla efter att hon trasslat en borste genom håret som jag gjorde till stenhård, blöt fläta i söndags. Coolt!

På tal om efterrätter:

När jag äter en kaka, sa Arthur, blir den verkligen uppäten.

Söndag

Veckans sista dag inleddes med föreningsrådsmöte i källaren på Studs. Mötesordföranden konstaterade snabbt att MatNatSex var överlägset överrepresenterat i församlingen vilket gav oss en del fördelar berörande klisterdekaler i kulörta färger. Det blev ett möte med få frondörer och alltihopa avklarades på ungefär en timma. Efter mötet konfronterade vi den redundans av smuts och ingrodd skit som Studs besitter. Jag och Anton fick hjälp av en vänligt sinnad Slug och gick lös på stolarna med såpa och folkslag i kilt. 'Före och efter'-resultatet var skrämmande. Man ville inte fundera så mycket över det utan gick hjärndött vidare till nästa uppgift. Den bestod i att rensa utrymmet under de fasta lårarna längs väggarna. Vår imponerande skörd utgjordes av ett dyrt lip gloss, två tuber silversmink, en kniv, ett saltkar, ett pappersflygplan, två lypsyl, ett oräkneligt antal drinkpinnar och en gaffel som såg ut att ha drabbats av Uri Geller. Jag passade också på att tvätta bort vad som bara kan tolkas som kaskadspya ur taket och från diverse restriktionsskyltar. Vi hittade också ett komplicerat, illaluktande, inte vänligt sinnat ekosystem i en låda i baren och minst lika ogästvänliga saker i ugnen. När jag kom ut i köket fick jag göra en insats för att Tabbe skulle slippa kräkas i ett vattenlås. Jag fick som ställets enda anosmiker i uppdrag att rensa alla golvbrunnar och vattenlås eftersom de inte funkade som de skulle, det var helt enkelt stopp i ungefär hälften av dem. I en av golvbrunnarna hittade jag en trolldegsliknande historia med tixotropa inslag. Jag plockade upp den, lade den i en spann och kallade den Bernt. När jag stod och skulle skölja bort Bernt från hans jordeliv med kokande vatten kom Anna in och sa raskt "Hej, du luktar illa" och gick igen. Efter att ha konstaterat att alla golvbrunnar numera sväljer vatten som dom ska var det hög tid att beblanda sig i nästa projekt; golven. Kanske en idé för Mission Impossible 4? Trots enträget svabbande med allsköns kemikalieblandningar är det fortfarande svårt att tyda golvets verkliga struktur och färg. Den abnorma mängden tuggummi är en bidragande faktor. Som mormor skulle ha sagt "vad kommer dom ifrån för sorts hem som gör sådant"? Alla stod i och gnodde efter bästa förmåga, och när klockan slog fem och mannen med nycklarna var tvungen att gå  traskade jag och Anton iväg för att införskaffa det sista som behövdes för inget mindre än en fabulös lammmiddag. (Ja, 3 m). Vi åkte hem till mig, för det är någon form av standard numera, och tillagade obscena mängder kött genom att göra hål i det och trycka i otuktiga mängder vitlök och rosmarin och till detta servera ugnsbakade rotfrukter. Innan lammet blev klart lyckades vi också få i oss en mindre säck nachos med den troligen delikataste guckamåjjen ever. Efter middagen samtalades det om katter och det sågs på youtube-klipp som fick i alla fall mitt hjärta att smälta sönder och samman. Efter en lång och antagligen illaluktande dag (men vad vet jag, egentligen) lämnades all disk på bordet för en promenad rakt i säng.

Måndag

Skola för första gången på länge, ny kurs men gamla lärare. Inte för att Olven är så till åren kommen men han talar som en åttioåring. Det går OLIDLIGT långsamt och väldigt få klarheter görs. Jag har på känn att det blir få överraskningar i kursen. Jag som gillar överraskningar, alla former. Jag får dock överraskningar så sällan som nästan aldrig, det kan bero på att jag bor med en man som inte hatar något annat än just överraskningar. Och Nicholas Cage. Efter skolan köpte jag och Maria sushi och begav oss till Chalmers för att följa upp vår människodömarhobby. Det var en givande dag, vi såg många roliga saker, bland annat en kvinna i röd kapuschong som hette Torkel, en tjej med rumpan i nacken, en annan med rumpan vid knäna, en stor täckjacka med två fågelben, en man som troligen är lärare i astrofysik och heter Janne, två fula Snygg-Lars och en pakistanier med jojo. Dessutom analyserade vi en australiensare som borde tänka mer på att inte dela med sig så mycket av sin fläckvisa skäggväxt och en man som klädde sig i vad som enbart kunde tolkas som en brevbärarutstyrsel från sjuttiotalet. Vi skrattade så vi grät och åt knappt bakta bullar. Vi kom också fram till att vi måste prova samma aktivitet en annan dag på Handels, det borde liva upp stämningen lite. Efter att vi konstaterat att Pontus borde klippa sig och att Robert Wells borde hålla sin frisyr för sig själv sig var det dags att åka hem.

På tal om människoteorier:

Hans första teori var att om mänskliga varelser inte ständigt rörde på läpparna så skulle deras munnar torka ihop.

Efter några månaders observationer hade han tänkt ut en ny teori: - Om mänskliga varelser inte rör på läpparna måste deras hjärnor börja arbeta.

Jag delar upp min helgs upplevelser i två inlägg för att det inte ska bli för långt och krångligt.

Fredag

Fredagen tog ett avstamp i ett examinationsseminarium som skulle kunna liknas vid vilken terapisession som helst. Först skulle frågor stötas och blötas i liten grupp och sedan formade vi en stor grupp och möblerade om klassrummet så "alla ska kunna se varandra i ögonen". Därefter följde en lam diskussion där dagisfröken gestikulerade lika vilt som vanligt. Efter tre timmar utan några geniartade slutsatser var det dags att dra vidare till lunch/fika. Vi var med om tidernas antagligen långsammaste barista någonsin. Antagligen talade vi oerhört otydligt, men jag har ändå svårt att förstå hur beställningen "En stor cappuccino på laktosfri mjölk" kan resultera i en liten latte på vanlig mjölk. Det kanske bara är jag som inte begriper. När vi fått ungefär det kaffe som vi faktiskt beställde resonerades Upplevelser och händelser med munnen full av kycklingmacka. Vi han även med ett besök på flaskbanken och Åhléns innan jag drog hem för att finna Nicklas och Hertigen i soffan, fullt sysselsatta med att skratta åt Hertigens bror som verkar ha egen youtube-kanal. Efter en kort och lite förvirrad hemmavistelse drog jag till Anna där det vankades hemmagjord fisherman och Shrek. Lägenheten fylldes snabbt upp och thaimat inhandlades och schack spelades. Lagom förfriskade var vi en grupp som beslutade åka in till La Stada och leva livet. Efter språngmarsch till spårvagnen träffade vi grundarna av Gubbens Goda som sammanfogade sin färdväg med vår. Väl på GVC irrades det runt en stund på toaletter och i korridorer, slutligen hittade vi den temporära puben där vi körde en våldgästning och beslutade liva upp festen med en blöt caps på golvet. När jag efter en kort stund kände att jag inte skulle ha mer placerade jag mig med fällknivsmetoden på stengolvet i hallen där jag försjönk i djupa samtal. När jag började ana träsmak placerade jag sätet i en soffa. Med varierande sällskap var det där jag spenderade större delen av den kvarvarande kvällen. För första gången fick jag också chans att festa loss lite med en liten del av klassens festgrädda, det lämnade ingen besviken även om alkoholen kanske hämmade allas takt och ton lite. Kvällen bjöd även på oklara norska arbetskamrater, eldslukning light, nötmatning och utbytesstudenter. När puben stängde var det dags att röra sig mot någonstans att sova. Jag poängterade upprepade gånger att vi var tvungna att besegra en väldig massa trappor för att komma till en säng. Min motorik var som hos en myra med illa fungerande ganglier, detta noterade Anton och beslutade att med en lång bildserie föreviga min färd nedåt framåt. Sömnen behövde jag inte vänta länge på.

Lördag

Morgonen startade med att jag egentligen var i behov av en dusch men struntade i det och följde istället med på friluftsdag medan andra beslutade fylla ångestdepåerna med sushi. Jag mötte upp med Jalgot och Hulken för att besöka Focus. Hjärnan gör dåliga val när man varit vaken i nära två och en halv timme och det sista man fått i sig var sista ölen natten innan. Så jag promenerade ut från affären med mineralvatten, apelsinjos, havremjölk ett äpple och tre korvar. Ytterst underligt urval. Sedan begav vi oss hem till mig där jag fick byta från sexmästeriutstyrsel till mer normal utstyrsel varpå det bar av ut i skogen. Min frukost fick bestå i grillad korv och vita bönor. Något magen uppskattade mycket. Efter ett tag berikade Tabbe vår dag genom att dyka upp vid vår enkla eld i skogen. Ett par timmar senare av en HEL DEL pyromani utvecklades friluftsdagen till spel- och Shrekkväll istället. Kvällen föll sedan i någon form av letargi och efter en sen men stark middag föll den helt i sömn.

På tal om att gå i trappor:

Med självbevarelsedriftens hela intuitiva skärpa slog det honom genast att han inte fick tänka, att om han gjorde det skulle gravitationen kasta ett skarpt öga åt hans håll och börja undra vad i helsike han sysslade med, och då skulle allt vara förlorat.

Jag började tisdagen med årets första besök i skolan. Vi gick in med vissa förhoppningar, men väl där fick vi höra att vi minsann inte ska tro att vi är något men att vi är ganska goa ändå. Personligen tycker jag att lärarna är lite smått trångsynta och jag lider med mig själv och övriga gruppen. Man ville bara protestera, säga "fuck you dagisfröken, ni har fel och vi har rätt" och bitchslappa pennalisterna tills haka och gom inte går att skiljas åt. Så lite sänkta men ändå sömndruckna efter den långa ledigheten beslutade jag och Maria att luncha på Chalmers. Av två anledningar, ganska prisvärd mat och möjligheten till nöje under måltiden. Dagens nöje bestod i att kategorisera folk. Och att dissa Kerstins kläder, speciellt den oklara innejackan med ärmar som skär sig och med nått dött på kragen, "och vit skjorta för det går ju till allt". Men åter till kategoriseringen, jag och Maria delade upp folk efter ytterplagg, fyra tydliga kategorier hittade vi, Linn kom senare med inlägget att man även kan kategorisera efter väska eller som hon sa 'bärverktyg'. Vi noterade en gruppering med fyra pojkar (dom var inte män iaf) som antagligen hette Per, Per, Magnus och Simon. De föll alla in i kategori två. Jag och Maria skrattade så vi grät och passade också på att högljutt härma spädbarns rörelsemönster när vi ändå var i gång.

Sedan var det dags att bowla. Kan låta obefogat på en vanlig sketen tisdag, men sedan Tisdagsklubbens intåg i livet är ingen tisdag sketen numera. Så till Valhallas sunkigaste källare drog jag och där strömmade det till lite fler än anat vilket bara var trevligt. Klot rullade och käglor föll. Inte så många käglor föll när jag rullade klot som när alla andra gjorde det, men det var roligt ändå. Efter en del trassel med den lilla elektronik som ändå är inblandad i bowling så hade den betalade timmen förflutit och det var dags att hitta ett vattenhål. Först hittade vi dock ett kebabhål, efter det var det 'Rockis' som Smaug så sött sa. Precis som i bowlinghallen utgjorde vi stor del av alla därvarande, men det gjorde det bara trevligare. Öl och shots sänktes i en rasande fart. Snart gjordes kroppsmätningar, kroppsuträtningar och förhållandevis nystiftade minnen togs upp för dissekering. Vi tände eld på sambuca och svepte mer öl. Innan vi visste ordet av letades det febrilt efter folk akilleshälar, minst två hittades. Jag och Långben försjönk i en djup diskussion om olika u-länders ekonomi och om omedveten maktutövning. Vad kan man säga? Kvällen hade verkligen ALLT!

Sedan var klockan mer än den brukar och det var dags att gå. Efter att ha konstaterat att spårvagnarna slutat gå från Korsvägen så beslutade jag enhälligt med mig själv att gå hem. Jag väntade av oklara anledningar en halvtimma i sällskap av Anton innan jag började gå, och då fick jag plötsligt lite bråttom så jag gick taktfast utan att någonsin slå av på farten och då tog det mig bara 41 minuter och 37 sekunder att gå hela vägen hem. Jag fattar ingenting. Halv fem kom jag i säng efter mycket förvirrade försök till köksbestyr.

På tal om oklara diskussioner på natten:

- Tack, sa Ford. Tack ska du ha... Har du... sa han, och så somnade han. Han sov i tre timmar.

- ... en aning om, fortsatte han plötsligt och vaknade till liv igen, hur svårt det är att ta sig in på det brittiska telefonnätet om man befinner sig på Plejaderna?

En gång för alla innan något annat tänker jag förklara Reglerna för caps. Så som jag har förstått dem, snälla rätta mig om jag skrivit fel. Man är en grupp människor som sitter i en ring på golvet eller runt ett bord, men företrädesvis på golvet, det är enklast då. Man har varsitt glas, lämpligen av plast, i vilket man häller ett par centimeter av sin dricka, oftast öl. Deltagarnas glas placeras i en cirkel i mitten, man sitter en benlängd från sitt glas. I mitten av den cirkel av glas ställs ett mittenglas, däri hälls lite av alla deltagares dricka: öl, cider, fulvin etc. Spelet går sedan ut på att någon i cirkeln börjar med att ta en kapsyl i capsgreppet och kastar mot någon medspelares glas. Kapsylen måste släppas när armen är i nittio grader, inte senare. Om personen missar, går turen vidare i ringen, om personen träffar sin grannes glas (om man är fler än fem i ringen) räknas det som granncaps och kastaren blir tvungen att tömma sitt glas och fylla på nytt. Om kastaren däremot träffar någon annan spelares glas måste den spelaren försöka träffa kastarens glas, gör den det är det åter kastarens tur. Så håller det på fram och tillbaka, tills någon av de båda missar, den måste då tömma sitt glas och fylla på nytt. Påpekas bör det att glaset då har i alla fall ett par kapsyler i sig och att drickat där i har tagit smak av dessa. Efter att duellen är klar går turen vidare till nästa man i ringen. Skulle någon oturligt träffa mittenglaset måste detta svepas, då sveper alla i ringen sina glas och tömmer dem på kapsyler. Spelet kan trappas upp genom att två duktiga capsare kan duellera tills det att kapsylhögen i glasen överskrider vätskenivån, detta får inte ske och mer dricka måste hällas i tills kapsylerna ligger under ytan igen. Är man inte snabb med att fylla upp själv lär någon annan gör det åt dig, troligen med helt annan dricka än det som var i glaset först. Man kan också få en 'floater', det vill säga en kapsyl som landar i glaset och flyter. Denna måste sänkas. På detta sätt höjs nivån i glasen, annars brukar en dålig capsare snabbt bli berusad då man ofta måste tömma sitt glas. Mer utförliga regler finns här.

Med dessa förutsättningar klev jag igår in i en bastu på Olofshöjd, full av misstro till min egen skicklighet i spelet. Jag lyckades motstå alla inviteringar till spelet under flera flera timmar, istället fokuserade jag på att dricka öl både i men mest utanför bastun. Arvid hade med sig en djupfryst kladdkaka som tinades i bastun och åts med snusksked, den hade en salt bismak. Trevligt initiativ som inte riktigt höll hela vägen. Efter ytterligare smädande av kroppar och missbruk av klassisk rock gjorde Smaug och Lille Skutt ett kort gästspel, sedan var det dags att dra till Studs. Där möttes vi av overallklätt jubel med dunka dunka i bakgrunden. Vi skakade rumpa, hårt, och sedan drogs jag ner i capsträsket. Jag skyller ALLT på Anton. Igen. Jag capsade ett par varv i en cirkel och några till i en annan, det var tillräckligt för att jag skulle irra mig till de inre snuskrummen i källaren för att capsa ÄNNU mer med Skrk'ar, MatNatSexare och chalmerister. Där drog jag mig dock ur och blev endast bisittare, något som jag i efterhand klappar mig på axeln för och bedömer som ett vist val. Efter en oklar utflykt till Avenyn med Johan dansade vi ännu mer och ännu hårdare och vi ryckte simultant var sin frans från Ztallmästaren och jag fick tag på ytterligare en. Adding up. Klockan hann sedan bli stängning och vi tryckte ihop oss på Göteborgs vaknaste café och avnjöt nattamat. Sedan tvingade Molle i all välmening på mig sin jacka och vi åkte obefogat många olika spårvagnar för att hamna på Svingeln.

Så vaknade jag i morse på ett bäddat golv utan röst men med ett telefonnummer på armen och en morgonfrisyr som Anton dömde ut direkt. Efter att jag konstaterat att jag fortfarande hade ett lager bomull över min motorik och min hjärnas gallringsfunktion lämnade jag de två hjulen och gick hem och la mig i duschen, hittade många nya blåmärken och ångade mig.

På tal om gästspel:

- Ofrivilligt kastades jag ut i den fysiska världen igen, fortsatte Agrajag, i form av en bukett med petunior. I en vas, kanske jag skulle tillägga. Just detta lilla inhopp i livet började med att jag befann mig fritt fallande trehundra kilometer ovanför ytan på en mycket hård och ogästvänlig planet. Inte precis vad en bukett petunior har rätt att hoppas på, skulle man kunna säja. Och man skulle ha rätt. Det livet tog slut en kort stund senare, trehundra kilometer längre ner. Och jag kanske ska tillägga att det skedde mitt uppe i kadavret av en val. Min olycksbroder.

Idag har varit en lugn och stillsam dag med få överraskningar. När jag vaknade imorse (or whenever, det var idag i alla fall) så insåg jag att Maria, Terese och en grupp killar ur klassen satt på en buss, väg till Danmark för att skaka rumpa. Hade gärna varit med men man får inte alltid som man vill. Dessutom var det med en mycket skräckblandad förtjusning som Maria pratade om äventyret. Hur som haver så tänker jag kräva bildbevis på allt som went down för att se vad jag missade. Men jag kan ju kontra med bilder som jag antagligen lär ta imorgon. Jag jobbar hårt på att inte höja mina förväntningar, men det är svårt!

Något som gjorde mig förvånad förut var Let's Dance. Eller snarare att jag tittade på det, jag gjorde det enbart för att Elizabeth Höglund var med, jag känner mig så köpt. Hon är en kvinna som dykt upp i dumburken hundratals gånger under min uppväxt, varje gång med risigare skatbo på huvudet. Men idag för en gångs skull hade människan brukat rimliga mängder hårspray, jag gissar att programmet har en uppställning stylister. Hon lär på allvar ha ett eget hål i ozonlagret med tanke på hur många bomber som briserat nära henne utan att de skrällt färgade hårstråna på hennes hjässa rört sig en millimeter.

Idag kom jag också för mig att äntligen slå upp diverse ord i min etymologiska ordbok för att få reda på var de kommer ifrån. Ett ord jag funderat på mycket var gräsänka, om det ordet stod följande: 'kvinna vars make är bortrest' är troligen en 1700-talsöversättning av det föråldrade högtyska Graswitwe eller lågtyskan graswedewe, som till en början användes om en ogift kvinna med barn, en kvinna som förförts i gräset, ute i det gröna, och därefter genast övergivits, >>blivit änka<<. ... Intressant, där kan man ju säga att betydelsen har skiftat en aning.

Jag var inne i staden en kort tur för att inhandla förnödenheter inför morgondagen. Alkohol. Jag tror inte att jag är ensam om att ha noterat de tiggare som står med varsitt instrument ensligt plinkande, smättande, trampande. Idag hade den kvinna som vanligen brukar stå och skaka tamburin utan takt, bytt ut sitt klirrande instrument mot inget mindre än kastanjetter. Det tycker jag var jätteunderligt. Hon kunde inte använda dem och hon hördes nästan inte, varför hon också jojkade för att ta mer plats i ljudrummet. Högts besynnerligt var det.

På tala om ords betydelse:

Ix = pojke som inte tillfredsställande kan förklara vad en Hrung är, eller varför den valde att kollapsa på Betelgeuse 7.

Åh! Allt är så bra ibland. Nu är ett sånt ibland. Hade jag kunnat definiera exakt vad som gör allt så bra så hade jag skrivit ner det och delat med mig men jag vet inte så jag kan tyvärr inte sprida någon visdom eller klarhet kring detta.

Läste Hertigens gamla dagboksinlägg häromdagen, jag skrattade så jag grät och magen bara knöt sig. Han har skildrat gemensamma och egna strapatser på ett helt makalöst glorious vis. En favorit är när han har haft tenta, gått på tentapub och lite rund under fötterna hittar en smörgås i fickan som han hade tänkt att äta under tentan. " Så den började jag tugga på, och fortsatte vägen hem. Några meter fram passerade jag Siewert Öholm. Hej, sa jag högt och med munnen full med leverpastej. Han svarade inte så mycket. Dagen efter mådde jag inte så bra." Åh Hertigen!

Spenderade lite quality time med Maria idag. Jag tror på allvar att vi borde tala tystare, flera personer i vår omgivning tittade på oss som om de hade lust att placera oss på anstalter med stora ljusa salar där folk talar lugnt och lågmält till en och alla tröjor knäpps på ryggen. Vi avhandlade rumpor, bordgrannars dåliga kroppslukt (att JAG ens ger mig in i den diskussionen!) och avlade så många, så låga skämt att inte den bästa av limbodansare hade kunnat ta sig under.

Vi var på lägenhetsvisning också. Eller visningar för att vara mer korrekt. Det var två tvåor på Guldheden, och billiga var dom också så mina förväntningar låg vid midjan ungefär. Men där hade jag fel, i alla fall på den ena. Där knakade hallgolvet sådär müsigt och hemtrevligt, i den andra knarrade det lite vätskeskadat, inte lika müsigt. Däremot var den trevliga lägenheten en ensam mans försök till lite filtig 50-talskänsla. Det var ett gott försök som föll vid startlinjen kan man säga. Fondväggarna var bara too much och vardagsrumsmattan var så... brun. Inte okej. Men Maria har smak och jag har rollrar och penslar. We can do miracles!

På tal om galet härliga dagar:

Han var så oerhört belåten med att dagen utvecklats så helt enligt planerna. För bara tjugo minuter sedan hade han bestämt sig för att bli galen, och här sprang han redan på jakt efter en blommig soffa, kors och tvärs över en äng på den förhistoriska Jorden.

Igår var det tisdag och som sig bör var det tisdagsklubb. Det innebar att vi grillade korv över vår uttråkade julgran och att vi spelade spel där vi fick veta att jag var en fyra, Johanna var allt annat än en etta och Elias/Eskil/Emil var ett helt spektra av gissningar då ingen kände honom annat än som en vampyrälskande gambler. Dessutom tyckte Jalgot mest illa om sig själv och Anton och Staffan vet mer om varandra än vad som är bekvämt, Tabbes självinsikter är goda och på Johan kan man alltid öka en, bara för att han är från Dalarna.

Idag var det onsdag och som sig bör var det onsdagsmöte. Det innebar att vi fick veta att nu är det jävlar i min lilla låda full rulle ända till mars med rivstart i en partyfredag, bastu-/lyran-/caps-/tentapubslördag och en födelsedagssöndag. Det kommer at bli ohälsosamt skojigt, men jag har ambitionen att minnas exakt hur ohälsosamt skojigt det slutligen var. Till skillnad från andra onsdagar hölls dagens efterpub inte på John L eftersom dom saknar känsla för takt och ton och studenters alkoholbehov. Vi påbörjade istället en kort men kall vandring som slutade på vattenhålet Flying Scotsman, "NAJS!" sa vi och drev fulwhiskey och chokladöl under stickning och historier om varandras jul- och nyårshelger.

Frånsett att helgen bli en rivstart så verkar det, som jag skrev, som om varje helg fram tills mars är lika full som jag under LV-capsen. Men fullrulle är jag ju som bekant ingen främling för så det är bara att göra sig av med febern, ta på sig partydojorna och antingen köra kalas deluxe för födelsedagsbarnet och hålla på till . Självklarheterna avlöser varandra. Dessutom så har Hertigen fått mig till insikt; Curb your Enthusiasm har ju sjukt mycket mer underhållningsvärde än Paralympics och Professor longhair är något att räkna med.

Och kanske att man kan bli kidnappad, även om man är förvarnad...

På tal om självklarheter:

Fyrtiotvå, sa Djupa Tanken i oändligt, upphöjt majestät.

Just nu är jag inne i en smärre identitetskris då jag inte vet om jag är den ena eller den andra Linnéa. Eller om jag kanske är Marias Linnéa. Nea är jag hur som helst inte och det är ju det som spelar roll, att de berörda är införstådda med disponeringen av tillkallelser. Även om Nea och jag verkar dela åsikter om kottar, djur som förökar sig genom munnen och reklampennor. Bortsett från denna förvirring är jag ganska säker på vem jag är och känner inget behov i att bära upp eller skapa en bild av vem jag är. Som Hertigen säger om MacGyver: det måste vara ansträngande att hela tiden bära upp en kliché av sig själv på ett sådant sätt. Till och med skattemyndigheterna kommer att förvänta sig att han sköter sin deklaration med hjälp av nitroglycerin och läppcerat.

Idag blev vårt projektarbete klart också. Glasriket kan känna sig dokumenterat! Det sista sammanställdes över ofriska mängder kaffe, thaimat, kladdmuffins och you tube-klipp.

Och så är jag anmäld till Hjärtslaget 2009, det kommer att vara som ett fuktigt årgångsvin med smak av dekadens, något som ger mig samma känsla som ett reportage från Afrika, "lite skam och lite välbefinnande, men mest gör det mig hungrig", Hertigen äger.

På tal om inte helt sinnesfriska saker:

Det är en konst, eller rättare sagt ett knep med att flyga. Knepet är att kasta sig mot marken och missa. Välj en vacker dag, föreslår Guiden, och gör ett försök. Det första är tämligen enkelt. Det enda som krävs är en viss förmåga att kasta sig mot marken med hela sin tyngd, samt en beredskap att inte ta illa upp ifall det gör ont.

Dagen inleddes med husliga aktiviteter och avslutades i gamla spår. Vi vispade runt i fjällstugan med dammsugare, moppar och stekspadar tills huset uppfyllde alla tänkbara normer. Sedan packade vi in oss i samma bilar vi kom upp i och begav oss åter ned mot sydligare breddgrader. Men för att komma hem måste man spendera en dag i bil, och det var olidligt tråkigt. Situationen räddades mer eller mindre enbart av mammas telefon med internet och Bubble Breaker i. Viva la teknikutveckling.

När jag kom hem och startade upp daton upptäckte jag att en pixel på min skärm har blivit turkos. Det är inte helt okej! Och inte så dekorativt som man kan tro. Vad Maria än säger så gillar inte alla turkost. Jag gör i och för sig det, men inte just där. Det är inte bra för mig, min dator behöver lite av Staffans systemvetaraura.

På tal om saker som inte är bra för dig:

Att dricka av den All-Galaktiska Gurgelbrännaren är som att få hjärnan krossad av en guldtacka svept i citronskivor.

Efter första (och näst sista) dagen på skidor har mina tänder lämnat samma charmiga avtryck på min underläpp som finns på armstödet på min brors kökssoffa. Jag måste säga de som dragit längdskidspåren i Stöten har missat hela idén om att det ska ske på platta marken och inte i upp- och nedförsbackar. Så nedåt lutade det, undan gick det och föll platt gjorde jag. Tanken med att göra sänkta spår att åka i förenklar ju utövandet avsevärt. Just på platta marken. Men när man är på väg ner för en backe som man plötsligt ser avslutas med en skarp sväng, då är jvälar-i-mig spåren ingen god idé längre. Alls.

När vi återvände till vår stuga efter en mils hurtigt stavande upp och ner i skogen skulle vi så plocka ur diskmaskinen, men seddu' det blev ingenting med det, för när vi öppnade den så satt skiten ännu hårdare fast än den gjorde när glas och fat placerades i den vattenslungande energitjuven. How come? undrade vi och letade febrilt efter en bruksanvisning, jo för att tidigare hyresgäster hade stängt av vattnet till maskinen, så det enda som hade hänt var att hela programmet hade gått men inget vatten hade åkt igenom så nu hade skiten bränt fast istället. Men positiva som vi ju ändå är så slog vi på vattnet och startade maskinen och när maskinen plaskat och stökat i ungefär en och en halv timme så blev den sådär oroväckande tyst och stilla. Vi öppnade luckan och fick resultatet, visst hade den diskat, men inte sköljt. Så vi startade ett nytt program men la inte i något mer diskmedel. Två timmar av glorpande och sugande ljud från diskmaskinen senare öppnade vi igen och fann förhållandevis ren disk. Mänskligheten - Diskmaskinen 1-2.

På tal om när man inte lyckas åka som man tänkt:

- Jag åker upp, sa hissen. Eller ner.

- Bra, sa Zaphod. Vi ska upp.

- Eller ner, påminde hissen.

- Visst. OK, vi ska upp.

- Ner är väldigt trevligt , föreslog hissen hoppfullt.

- Verkligen?

- Synnerligen.

- Låter bra, sa Zaphod. Kan vi få åka upp nu?

- Får jag bara fråga, undrade hissen med sin allra mest resonabla röst, om du har beaktat alla dom möjligheter som en färd nedåt skulle kunna innebära?

Jag har personligen aldrig riktigt sett idén i att betala pengar för att åka till ställen där det är kallare än det är där man är från början, bara för att kasta sig ut för bergskanter. För att stjäla ett uttryck: inte min kopp av te. Så kan man stilla fråga sig varför jag nu sitter i en stuga med interiör uteslutande i obehandlad furu efter att ha åkt norr ut i bil i åtta timmar. För att semester är ju aldrig fel så länge någon annan pröjsar. Jag har dock redan insett vansinnet i en utomhusmiljö i -23°C i kombination med min fryskänslighet. Däremot har jag fått skidor hyrda åt mig då min kära mamma tyckte att det var osocialt utav mig att pulsa runt stugan och göra snöänglar när de andra experimenterar med gravitationens effekt på overallsbeklädda kroppar på hala underlag. Det är dock den sortens skidor som man åker på platten med, vilket ändå är en form av snöslagsmål som jag kan uppskatta. Under kortare perioder.

På tal om konstiga bergsaktiviteter:

Och mäktigast av alla gestalter under hela denna gamla och gåtfulla historia var utan tvekan de Stora Springande Poeterna från Atrium. Dessa Springande Poeter levde i avlägsna bergspass där de låg i försåt för små grupper av aningslösa resande som de sedan sprang ifatt och började kasta sten på.

Som i ett trollslag tog 2008 slut och 2009 tog vid. Nyårsaftonen inleddes med packande inför kommande vistelse i snörika bergtrakter, när det var klart var det middag hos T-Blå och Laban. En oerhört angenäm tillställning med vin, oxfilé, obscena mängder sås, vin, syndigt god ananaspaj och absint. Och vin. Efter detta undersöktes studenters förenade kunskaper i taxibokning vilket resulterade i en hastig och lustig färd till Chalmers där stämningen var på topp och Anton hade en munter hatt. Mitt otympligt korta fodral förband mig att placera mig på ändan med mycket hastiga och osmidiga knäböjningar, speciellt när soffan som man vill placera sin ändalykt i inte har något underrede utan praktiskt taget är en dyna direkt på golvet. Min nya kameras tålighet testades flera gånger under kvällens lopp och den verkar tillräckligt tålig att fästas som bihang på rocken.

                      Sedan var det dags för tolvslag, det åktes hiss och det sprangs i korridorer, det var fyrverkerier en masse och skålar delades ut till höger och vänster i allsköns vätskor och drickbara flyktigheter. Mitt minne av händelsen finns enbart på bild. I samlad tropp var det sedan cigarrökning, något som varierade i kvalitet och uppskattning. Sedan begav sig min bättre hälft hem och lämnade mig i händerna på de lite mer erfarna sexmästeristerna. Efter ett vingligt "Hörde jag skål?" Och ett massivt "Att du gjorde!" Började människor driva allt man kan tänka sig med lustiga och delvis skrämmande effekter. Det slutade med att jag kom att uppskatta den mycket kalla asfalten utanför Hilbert som sittplats och att jag inte för än idag märkte att mina skor hänger kvar i en påse i festlokalen. Så kan det gå. Som vanligt mådde jag oförskämt bra dagen efter när vi på morgonen satte oss i en bil för att i stillsamt gemak färdas till de snörikare trakterna åtta timmar norr ut. Men som jag alltid sagt: "skall man ha kul kan man lika väl ha det i en orientalisk blandning av bordsvatten och vodka". Gott nytt år folks!

På tal om dagen efter:

Ode Till En Liten Grön Klet Som Jag Hittade I Armhålan En Midsommaraftons Morgon