Tjalle

Gemensamt har jag och Mymy insett vårt öde, detta hemska, fatala, paralyserande och alltigenom dåliga händelseförlopp.


Fattar du!? Vi kommer att åka om 19 dagar och 10 timmar. Då kommer det att vara ett avskalat, grått och tomt skal av allas vår älskade stad som vi lämnar. Men när vi kommer hem kommer det att vara pepparkakor, lussekatter, glögg med russin och mandlar, juleljus och girlanger högt och lågt. Landshövdingehusen kommer vara upplysta på det där mjuka, varma sättet och NK tar i dagarna ner skyddet för sin julskyltning. Folk kommer redan att ha tröttnat på bjällrorna och de ljuva änglakörerna som ljuder ur varenda högtalare.

Julen kommer att träffa oss i ansiktet som en snöboll! En snöboll som vi inte får se när den blir rullad. Den värsta sortens snöboll.

Och jag ÄLSKAR allt som har med jul och snö att göra.

Men vi är ju händiga små (nåja....) flickor så vi har nu insett att vi har inte bara 19 dagar på oss att förbereda oss på att spendera tre veckor i Uganda, vi har också tre veckor på oss att köra igång vår egen julhets.

Det kommer bli heltunderbart!

Så just nu ljuder "O Christmas Tree" med Mario Lanza och Henri René ur datorn och persiennerna är nerdragna så att jag verkligen kan föreställa mig det mjuka, ömsinta snöfallet utanför rutorna. På måndag vankas det glögg och pepparkakor med grönmögelost som fika i skolan. Det planeras lussebak, pyntning, presentpapperseufori (kanske mest för mig då), julkortsskrivning och julshopping (finns för övrigt mängder med fördelar av att fixa det redan nu).

Vi funderar på att rent av lussa i Uganda, fast med barndomsminnen av vad som hände när VillerValle i Söderhavet lussade i Söderhavet så kanske vi ska låta bli. Eftersom vi är SÅ out numbred av de mörkhyade i Uganda.

Dessutom kommer vi ju faktiskt att vara hemma i Sverige igen när det är Lucia.

Jag befinner mig just nu i en sån situation i livet att jag är nöjd med det mesta. Jag bor med en underbar pojkvän mitt i stan, läser något som intresserar mig väldigt och jag har en massa kul saker som åpgår runt skolan och jag omger mig med människor jag tycker mycket om. Och nu skall jag berätta för er om en av dem.

Hon heter Maria. Jag, och några andra, kallar henne Mymy. Hon är även känds som Myran, My, Lilla My och har en finfinblogg som heter Myaraq. Myaraq betyder lilla My på grönlänska.

Hon är en tvärhand hög, tänker nästan precis som mig och har ett fruktansvärt smittande skratt. Hon är världens nästa sämsta eskimå eftersom hon inte tål kyla, men den passionen, stoltheten och längtan som man ser i hennes ögon när hon pratar om sitt hemland Grönland finner man inte hos många människor.

Mymy har inte haft det enklast i livet alltid, nästan aldrig, och troligen på grund av detta har hon blivit en av de starkaste personer jag känner. Hon kan ta sig an vilken svårighet som helst och kliva ut på andra sidan med bravur. Trots att hon bara varit på jorden i dryga 20 år har hon mer skinn på näsan och kött på benen ände flesta skaffar sig under en livstid.

Hon kan vara krävande, lite klängig, uppmärksamhetssökande och ibland sätter hon sig på tvären på ren pin tjiv. Precis som mig.

Men oftast är hon bara underbar, finns alltid för sina vänner när det behövs och vad som än händer så har hon en förmåga att hålla sig själv, och mig, kvar på jorden.

Vi fann varandra nästan direkt under första året på universitetet. Sedan dess har vi förundrat vår omgivning med att mest tramsa, men ändå klara av allt vi ska i skolan. Du förstår, Mymy är också en av de mest intelligenta människor jag känner. Och om ETT skratt förlänger livet så kommer vi leva i minst 100 år till. Det kommer sluta med att vi sitter på nån veranda, invirade i filtar och är skrynkliga som russin. Men vi kommer skratta.

Mymy är värd det bästa i världen, allt det bästa.

Under en period så har jag inte riktigt känt att livet har lett mot mig på det där goa Gôtebosska sättet.

Men idag så vände allt. Jag pratade vänligt med CSN och de sa snälla saker tillbaka, jag känner mig nöjd över hemtentan som lämnades in tiiiiiidigt imorse, vänliga människor på universitetet ber plötsligt om studenternas åsikter, det är sådär sprakigt höstväder, vinden blåser och får de gyllene löven att virvla i den krispiga luften medans solen lyser på mig. Det är inte mycket som krävs för att tippa mig över kanten till eufori.

Bara så du vet.

(Kom igen, putt mig så jag tippar, du vågar aldrig!)

Jag har ett nytt mål i livet (utan att ha slopat något av de andra). Jag har precis läst ut en serie om två böcker om mord på Marstrand. Jag gillade böckerna och de fick mig verkligen att vilja läsa mer. Så med fötterna i vädret och huvudet neråt rotade jag igenom en av de två stora väskorna med böcker som står vid sängens fotända. Jag hittade massa saker, mest böcker jag redan läst, men så dök denna upp.

Helt obruten, aldrig bläddrad i, troligen inte min, troligen något jag råkade rafsa med mig när jag bröt upp mitt förra bo.

Boken som kommer kroka till mitt liv en smula, på det bra sättet. UPPDRAGET från Nicotext. 189 uppdrag som är tänkta att ge en liten ny vinkel på hur man ser livet. Jag anser att jag redan har en väldigt flexibel vinkel på det mesta, men det är precis en sån där grej som jag bara inte kan låta bli!

Det är precis som om författarna krupit in i mitt huvud och rotat efter något som jag inte skulle kunna motså. En lista med roliga uppdrag.

Jag måste avverka ett per dag, några av dem är verkligen ångestframkallande. Och jag började för tre dagar sedan så jag har följdaktligen avverkat tre uppdrag. Man kan säga att det är en väldigt mjuk mjukstart.

29/9 Nummer: 35. Gå före i en kö.
30/9 Nummer: 11. Drick ett glas vatten samtidigt som du sitter ner och kissar.
1/10 Nummer: 122. Skriv ner titeln och första meningen på den bok du en dag ska skriva.

Dagens uppdrag kändes synnerligen inspirerande måste jag säga. Jag känner iofs mest för att planka de böckerna jag precis har läst.

I och med detta med boken så kände jag ett starkt behov av att få en modellig bild på boken ifråga, men eftersom jag har ett klassiskt radioansikte så bad jag min mer bedårande vän Mymy att posera. Det resulterade i att båda garvade så vi höll på att dö, 20 helt oanvändbara bilder och 15 minuter mindre tid till hemtentan. Men här har ni resultatet.