Det där med att jobba innan lunch är inte riktigt min grej. Jag är mer effektiv efter lunch, men då håller det i sig till mitt i natten. Any who. Jag vaknade i morse med en enorm entusiasm som hade försvunnit halvvägs ut i köket. Jag bredde några smörgåsar som hånlog mot mitt trötta anlete och den ena av dem gjorde en volt från min frukostbricka ner på golvet, där den bevisade att smör fungerar som en magnet för katthår. Nu påstår jag inte att jag bröt ihop för att detta hände, men hela morgonen fylldes av sådana små missöden.

När jag mitt på dagen fått i mig lunch så klarnade världen. Både andra och jag förstod vad jag sa och spårvagnar gick dit dom skulle i den tid de skulle. Eftermiddagsmötet gick som smort och världen log, småfåglar kvittrade och jag ger mig fasen på att havet glittrade också. Tills jag kom hem och konfronterade det kök som försurnat min morgon. Jag och C-J beslutade att middagsfylla magarna med hemmagjorda hamburgare. När jag som bäst stod och stekte, vad gjordestekpannan då? DEN SMÄLTE MIN STEKSPADE!!!

WTF! Tänkte jag och tittade på den ihopskrumpnade krumeluren av svart plast. Pannan var inte varmare än nånsin förr, stekspaden var inte annorlunda än förr. I am confused.