Två helt olika funderingar. Först så har jag kommit till slutsatsen att man behöver inte se bra ut för att vara snygg. Stämmer det? Jag måste få detta utrett!

Min andra fundering är kring inredningsprogram. Jag ÄLSKAR inredningsprogram. Jag längtar efter att få krypa upp i soffan med varmt kaffe, vira in mig i en filt en regnig dag och titta på när Ernst bygger ett skjul av pitoreska pinnar eller när Martin Timell bygger en våningssäng av elektriska verktyg.

Dessutom så älskar jag att titta på när Johnny och Mattias vuxen-busas ihop ett soffbord eller när Simon och Thomas på bruten svenska käbblar medans de kasta troll och furupaneler ut genom fönstret.

Men jag måste säga att det var bättre förr, iaf lite! T.ex. så hade Johnny och Mattias ordentliga inredare med sig! Inte några självkåta P3-profiler som mest av allt älskar att höra sin egen röst samtidigt som se smeker sina second hand-manchesterklädda, taniga kroppar. Varför ska allt vara provokativt och ful-snyggt? Kan man inte bara få lov att ha ett beboeligt hem?

Jag hävdar inte att alla borde ha allmogegrön pärlspont i köket och byrån Malm från IKEA i sovrummet, men man kan faktiskt inreda ett hus med lite edge utan att skruva ihop sju olika stolar som man sedan målar orange-grön-lila-brun-turkosa eller att sammanfoga tre olika sorters soffbord i olika höjde och rättfärdiga katastrofen genom att man en gång i tiden designat byxor.

Man behöver inte heller gå åt helt andra hållet där man målar allt vitt, slänger ut allt ur vardagsrummet och spenderar allt på två svarta Barcelona och en Läckö 9. Jag var t.ex. sjukt nöjd med min förra köksvägg, utan att köra hela "hippie med knätoffsar och fotriktigta skor"-stilen. Väggen var väldigt grön och hade en hjort på sig. Lite smådekadent men mest jättemysigt.

Gud vad jag längtar tills vi har råd och tid att inreda om sovrummet!