Fredag.

Stämningen var på topp när jag och Blålugg startade dagen med en öl-lunch innan vi begav oss till Chalmers för att sluta upp med övriga laget inför bussresan söder ut. Uppslutningen skedde i Zaloonen där de den soliga dagen till ära dragit ner mörkläggningsgardinerna för att slippa det jobba ljuset som blir när solen reflekteras i de blanka ölburkarna. Krökandet tog fart men efter en stund flyttades ändå festen utomhus i väntan på bussarna. Resan ner fylldes med öl, sång, glädje, öl och förväntan. Trotts en mycket oprovocerad bitch slap från Johan kan jag säga att det antagligen var den mest uppsluppna bussresan i hela mitt liv. En av höjdpunkterna var ju klart toaletten med panoramafönster där man kunde uträtta behov och vinka till förbipasserande, OERHÖRT underhållande!

På plats i Halmstad var det nya aktiviteter; köande, påsmottagande och sovsalsletande. Jag måste säga att hela laget gjorde en kalasinsats med tanke på den bristfälliga informationen. Vi tog också många visa beslut så som att blåsa upp madrassen direkt istället för att försöka med det när det var sovdags, och att samla alla lösa tillhörigheter i sin väska för att senare slippa finna att någon använt dem som konfetti.

Kvällen fylldes med världens kortaste sight seeing (diagonalt över högskoleområdet), försök till undersökning av den andra sovsalen och slutligen en sjuhelsikes massa rumpskakande på Hjärtepuben. Jojo och Anton capsade också men jag lyckades hålla mig ifrån det, jag fokuserade på min uppgift som ögonblicksmästare istället.

Någon gång under kvällen var det också dags att äta, och eftersom Anton under oklara och partiellt skyldiga omständigheter lyckades pricka Blåluggs hälsena med sina inte helt vadderade stålhättor var jag trotts bristande motorik tvungen att bära henne. Det hade kunnat gå så illa att jag snubblat på bananskalet och landat i stupstocken men istället snubblade jag på mina egna fötter och landade på mitt egna knä. Ingen schön schänsla där inte, men det märkte jag inte för än dagen efter ändå. Blålugg klarade sig dock oskadd efter att ha låtit en öl flyta längs min rygg.

Väl på pizzerian träffade vi några av våra nyvunna zexetvänner varpå jag passade på att få verbal diarré med uppenbarligen snuskiga förtoner så jag efter en stund blev döpt. Mitt nya namn hos Zexet är Kinky. Grattis mig, så går det när man sparkar sig själv i huvudet.

När vi väl gick och la oss vid oklar tidpunkt var Jojos liggunderlag plötslig av ännu oklara anledningar dysfunktionellt så han gav det till någon annan och delade istället madrass med Anton och mig men mest med mitt hår.

Lördag.

Att vakna var inga problem, det fanns gott om moment som gjorde att sömn till och med var fullständigt omöjligt efter en stund, och det var en grupp oerhört slagna hjältar som masade, släpade, drog sig de få metrarna till frukostsalen. Allt dokumenterades med ljud och bild och kan användas som en uppryckning när som helst. Inte för att hänga ut folk men Johan var nog så sliten en människa över huvud taget kan vara utan att vara omöjlig att få till en enhet igen. Trodde vi då. Antons kämpande med födointag och känslighet för hörselintryck trodde vi först berodde på gårdagens slitande med vätskeintag och känsla för dansuttryck men visade sig efter ett par timmar vara ett stridande med sömnintag och känslouttryck av feber. Han hade blivit sjuk.

Resten av förmiddagen spenderades mot en solig vägg vid en skuggig väg. Öl, portvin och lampolja porlade i folks strupar och Twister som sprutade eld fick både tre och fyra bilister att rycka till. Vi lyssnade på barnvisor och KoЯn och begravde delvis vår geolog i sten. När det var lunchtime gick vi till en pizzeria där man hade hunnit avsluta ett mindre mästerverk innan vi fick in maten. Det kan bero på att dom inte hade öppnat när vi klev in och beställde mat, men ändå. Efter pizzan skyndade vi tillbaka till högskolan för att få se finalen av sLAXmålet. Som duell i kuddkrig fast med laxar istället för kuddar, sjukt underhållande. 'Hi Life' tog hem en seger som var dryg på flera sätt.

Där efter var det punschbingo. Man får en hjärtformad bricka med nio tvåor punsch och vid varje glas står en siffra, en uppläsare ropar nummer och återfinner man det får man dricka. Försten att fått i sig alla glas vinner. När alla var lagom vätskeskadade och Emmi i P6 hade fått Bingo först av alla, rantade jag in till vår sovsal igen för att hitta en nästan helt utslagen, febrig och blek Anton utspridd på vår madrass. Efter en stund flyttade han sig på grund av flera wannabemödrars tjat till ett närbeläget bord där jag tvingade i honom en värktablett. Det tog ungefär en timma innan han blev så att säga 'pepp tjohej' och kunde följa med oss på sittningen.

Det mest innovativa på hela sittningen var antagligen punschsprutorna man fick till efterrätt, och lagom till just efterrätten kunde vi konstatera att vi hade tappart bort Johan. Vi begav oss att leta och hittade honom efter viss möda i en inte helt bekväm miljö på en toalett. Vi släpade ut honom där ifrån och begav oss att se vad som utlovades vara ett kvarts ton kärlek, kärlek som jag tröttnade ganska snabbt på och gick ut lagom för att missa regnet av könsdriftsattiraljer över publiken.

För att få tag på delbara märken trynslaskades det hej vilt åt höger och vänster, något som lämnade mer att önska av vissa än av andra. Ölandet skedde fortsättningsvis med sovsalsvakterna utanför toaletterna, lite långsammare avslut på lördagen än på fredagen.

Den natten sov jag på sidan och orkade inte bry mig att jag hade knöliga saker under mig. Nu kanske det låter dumt, men då vill jag påminna om att det faktiskt var festresa. Då får man vara så wild and crazy att man stencoolt dissar sin höfthälsa.

Söndag.

När man vaknade var det först inte mycket som var helt kalas. Dels hade vi blivit en fler på madrassen vilket gav mig få alternativ till att spoona en febersvettig Anton ännu närmare om jag inte ville gå upp och lämna min plats. Dessutom var folk tidiga på att börja packa ihop sina saker och det blev ett ordentligt tumult ganska tidigt. När vi väl kom till frukosten en stund senare fanns inget av den kvar bortsett från en tvivelaktig, rosa substans som enligt uppgift luktade syntetiskt och antagligen uppfyllde mycket få av de kriterier en produkt borde uppfylla för att få kallas yoghurt. Så matbestyren var avklarade i en väldig fart varpå vi utrymde vår plats i sovsalen enbart för att få reda på att vår deposition på 100 kronor per person kunde vi ju se i stjärnorna efter då någon sparkat sönder en dörr i den andra sovsalen, den vi inte hade tillträde till. Kollektiv bestraffning is the shit.

Så nu ska jag frångå alla mina principer om att siffror är grunden till allt ont och sammanfatta helgens strapatser med just: siffror.

a. Antalet vuxna människor som kan sova på en dubbelmadrass utan att det blir obekvämt: 3

b. Antalet kilo kärlek: 250

c. Antalet nya märken jag fick med mig hem: 8

d. Antalet smörgåsar på sista frukosten: 0

e. Antalet bortgivna MatNatSex-märken: 3

f. Antalet centiliter punsch på en kvart: 18

g. Antalet milligram verksam substans i förbrukade Ibumetin: 400

h. Antalet besök på Maxi: 4

i. Antalet kronor lagda på öl under helgen: 73

j. Antalet censurerade bilder på kameran: 48

Och för att få ett värde på helgen sätter man in siffrorna i formeln:

((a/b^-1)-(c+d^e))-(f√g)-((hi)+j)

Den som orkar räkna ut vad det blir får gärna lägga det som kommentar.

Väl hemma ville jag bara sanera och sterilisera mig genom en tre timmar lång dusch, sånt man måste om man inte vill att ebolan ska bryta ut på allvar. Dessutom slipper man fastna med handen i håret jämt och ständigt, fast det är väl sånt som kallas festresa antar jag.

På tal om brist på motorik:

- Det är lite knepigt att få den runt hörn. Ibland är det enklare att kliva ur och leta reda på en bil som går åt rätt håll.