En gång för alla innan något annat tänker jag förklara Reglerna för caps. Så som jag har förstått dem, snälla rätta mig om jag skrivit fel. Man är en grupp människor som sitter i en ring på golvet eller runt ett bord, men företrädesvis på golvet, det är enklast då. Man har varsitt glas, lämpligen av plast, i vilket man häller ett par centimeter av sin dricka, oftast öl. Deltagarnas glas placeras i en cirkel i mitten, man sitter en benlängd från sitt glas. I mitten av den cirkel av glas ställs ett mittenglas, däri hälls lite av alla deltagares dricka: öl, cider, fulvin etc. Spelet går sedan ut på att någon i cirkeln börjar med att ta en kapsyl i capsgreppet och kastar mot någon medspelares glas. Kapsylen måste släppas när armen är i nittio grader, inte senare. Om personen missar, går turen vidare i ringen, om personen träffar sin grannes glas (om man är fler än fem i ringen) räknas det som granncaps och kastaren blir tvungen att tömma sitt glas och fylla på nytt. Om kastaren däremot träffar någon annan spelares glas måste den spelaren försöka träffa kastarens glas, gör den det är det åter kastarens tur. Så håller det på fram och tillbaka, tills någon av de båda missar, den måste då tömma sitt glas och fylla på nytt. Påpekas bör det att glaset då har i alla fall ett par kapsyler i sig och att drickat där i har tagit smak av dessa. Efter att duellen är klar går turen vidare till nästa man i ringen. Skulle någon oturligt träffa mittenglaset måste detta svepas, då sveper alla i ringen sina glas och tömmer dem på kapsyler. Spelet kan trappas upp genom att två duktiga capsare kan duellera tills det att kapsylhögen i glasen överskrider vätskenivån, detta får inte ske och mer dricka måste hällas i tills kapsylerna ligger under ytan igen. Är man inte snabb med att fylla upp själv lär någon annan gör det åt dig, troligen med helt annan dricka än det som var i glaset först. Man kan också få en 'floater', det vill säga en kapsyl som landar i glaset och flyter. Denna måste sänkas. På detta sätt höjs nivån i glasen, annars brukar en dålig capsare snabbt bli berusad då man ofta måste tömma sitt glas. Mer utförliga regler finns här.

Med dessa förutsättningar klev jag igår in i en bastu på Olofshöjd, full av misstro till min egen skicklighet i spelet. Jag lyckades motstå alla inviteringar till spelet under flera flera timmar, istället fokuserade jag på att dricka öl både i men mest utanför bastun. Arvid hade med sig en djupfryst kladdkaka som tinades i bastun och åts med snusksked, den hade en salt bismak. Trevligt initiativ som inte riktigt höll hela vägen. Efter ytterligare smädande av kroppar och missbruk av klassisk rock gjorde Smaug och Lille Skutt ett kort gästspel, sedan var det dags att dra till Studs. Där möttes vi av overallklätt jubel med dunka dunka i bakgrunden. Vi skakade rumpa, hårt, och sedan drogs jag ner i capsträsket. Jag skyller ALLT på Anton. Igen. Jag capsade ett par varv i en cirkel och några till i en annan, det var tillräckligt för att jag skulle irra mig till de inre snuskrummen i källaren för att capsa ÄNNU mer med Skrk'ar, MatNatSexare och chalmerister. Där drog jag mig dock ur och blev endast bisittare, något som jag i efterhand klappar mig på axeln för och bedömer som ett vist val. Efter en oklar utflykt till Avenyn med Johan dansade vi ännu mer och ännu hårdare och vi ryckte simultant var sin frans från Ztallmästaren och jag fick tag på ytterligare en. Adding up. Klockan hann sedan bli stängning och vi tryckte ihop oss på Göteborgs vaknaste café och avnjöt nattamat. Sedan tvingade Molle i all välmening på mig sin jacka och vi åkte obefogat många olika spårvagnar för att hamna på Svingeln.

Så vaknade jag i morse på ett bäddat golv utan röst men med ett telefonnummer på armen och en morgonfrisyr som Anton dömde ut direkt. Efter att jag konstaterat att jag fortfarande hade ett lager bomull över min motorik och min hjärnas gallringsfunktion lämnade jag de två hjulen och gick hem och la mig i duschen, hittade många nya blåmärken och ångade mig.

På tal om gästspel:

- Ofrivilligt kastades jag ut i den fysiska världen igen, fortsatte Agrajag, i form av en bukett med petunior. I en vas, kanske jag skulle tillägga. Just detta lilla inhopp i livet började med att jag befann mig fritt fallande trehundra kilometer ovanför ytan på en mycket hård och ogästvänlig planet. Inte precis vad en bukett petunior har rätt att hoppas på, skulle man kunna säja. Och man skulle ha rätt. Det livet tog slut en kort stund senare, trehundra kilometer längre ner. Och jag kanske ska tillägga att det skedde mitt uppe i kadavret av en val. Min olycksbroder.