Väldigt snart så har jag haft mitt nya boende i ett halvår. Jag gillar det, något annat får ni inte tro. Men allt har en upp- och nersida. Våran katt till exempel. Hon är sådär extremt kattig. Och eftersom jag älskar katter så älskar jag henne. Men det där med att vara extremt kattig det innebär följande

• Ena stunden sötast i världen, stora blanka ögon (nån som sett Shrek?)
• Nästa sekund sitter hon fast i benet på en med tänder och klor
• Mjuk, varm och fluffig
• Lämnar hår överallt
• Är helt rumsren (stort kudos till C-J som lyckats med det)
• Lämnar små högar av kattsand i hela lägenheten
• Hon heter Kissen men lystrar bara till ordet fisk
• Favoritsovplats: mitt på den tidning/bok/papper/tangentobrd du använder just nu
• Favoritsysselsättning: vad som helst som ger henne uppmärksamhet

Listan kan bli hur lång som helst. I slutändan så är ju sanningen sådan att jag är en sucker för henne hur som helst. Hur mycket hon än hårar ner, river ner saker frånbordet, väcker oss mitt i natten, så smälter ju hjärtat när hon kommer och lägger sig på bröstet när man tittar på TV.

Kissen, en fyraårig, vit diktator som vill leva på fisk, förbjuda dammsugare och bara leka kurragömma hela dagarna.