Tjalle

Efter första (och näst sista) dagen på skidor har mina tänder lämnat samma charmiga avtryck på min underläpp som finns på armstödet på min brors kökssoffa. Jag måste säga de som dragit längdskidspåren i Stöten har missat hela idén om att det ska ske på platta marken och inte i upp- och nedförsbackar. Så nedåt lutade det, undan gick det och föll platt gjorde jag. Tanken med att göra sänkta spår att åka i förenklar ju utövandet avsevärt. Just på platta marken. Men när man är på väg ner för en backe som man plötsligt ser avslutas med en skarp sväng, då är jvälar-i-mig spåren ingen god idé längre. Alls.

När vi återvände till vår stuga efter en mils hurtigt stavande upp och ner i skogen skulle vi så plocka ur diskmaskinen, men seddu' det blev ingenting med det, för när vi öppnade den så satt skiten ännu hårdare fast än den gjorde när glas och fat placerades i den vattenslungande energitjuven. How come? undrade vi och letade febrilt efter en bruksanvisning, jo för att tidigare hyresgäster hade stängt av vattnet till maskinen, så det enda som hade hänt var att hela programmet hade gått men inget vatten hade åkt igenom så nu hade skiten bränt fast istället. Men positiva som vi ju ändå är så slog vi på vattnet och startade maskinen och när maskinen plaskat och stökat i ungefär en och en halv timme så blev den sådär oroväckande tyst och stilla. Vi öppnade luckan och fick resultatet, visst hade den diskat, men inte sköljt. Så vi startade ett nytt program men la inte i något mer diskmedel. Två timmar av glorpande och sugande ljud från diskmaskinen senare öppnade vi igen och fann förhållandevis ren disk. Mänskligheten - Diskmaskinen 1-2.

På tal om när man inte lyckas åka som man tänkt:

- Jag åker upp, sa hissen. Eller ner.

- Bra, sa Zaphod. Vi ska upp.

- Eller ner, påminde hissen.

- Visst. OK, vi ska upp.

- Ner är väldigt trevligt , föreslog hissen hoppfullt.

- Verkligen?

- Synnerligen.

- Låter bra, sa Zaphod. Kan vi få åka upp nu?

- Får jag bara fråga, undrade hissen med sin allra mest resonabla röst, om du har beaktat alla dom möjligheter som en färd nedåt skulle kunna innebära?

Jag har personligen aldrig riktigt sett idén i att betala pengar för att åka till ställen där det är kallare än det är där man är från början, bara för att kasta sig ut för bergskanter. För att stjäla ett uttryck: inte min kopp av te. Så kan man stilla fråga sig varför jag nu sitter i en stuga med interiör uteslutande i obehandlad furu efter att ha åkt norr ut i bil i åtta timmar. För att semester är ju aldrig fel så länge någon annan pröjsar. Jag har dock redan insett vansinnet i en utomhusmiljö i -23°C i kombination med min fryskänslighet. Däremot har jag fått skidor hyrda åt mig då min kära mamma tyckte att det var osocialt utav mig att pulsa runt stugan och göra snöänglar när de andra experimenterar med gravitationens effekt på overallsbeklädda kroppar på hala underlag. Det är dock den sortens skidor som man åker på platten med, vilket ändå är en form av snöslagsmål som jag kan uppskatta. Under kortare perioder.

På tal om konstiga bergsaktiviteter:

Och mäktigast av alla gestalter under hela denna gamla och gåtfulla historia var utan tvekan de Stora Springande Poeterna från Atrium. Dessa Springande Poeter levde i avlägsna bergspass där de låg i försåt för små grupper av aningslösa resande som de sedan sprang ifatt och började kasta sten på.

Som i ett trollslag tog 2008 slut och 2009 tog vid. Nyårsaftonen inleddes med packande inför kommande vistelse i snörika bergtrakter, när det var klart var det middag hos T-Blå och Laban. En oerhört angenäm tillställning med vin, oxfilé, obscena mängder sås, vin, syndigt god ananaspaj och absint. Och vin. Efter detta undersöktes studenters förenade kunskaper i taxibokning vilket resulterade i en hastig och lustig färd till Chalmers där stämningen var på topp och Anton hade en munter hatt. Mitt otympligt korta fodral förband mig att placera mig på ändan med mycket hastiga och osmidiga knäböjningar, speciellt när soffan som man vill placera sin ändalykt i inte har något underrede utan praktiskt taget är en dyna direkt på golvet. Min nya kameras tålighet testades flera gånger under kvällens lopp och den verkar tillräckligt tålig att fästas som bihang på rocken.

                      Sedan var det dags för tolvslag, det åktes hiss och det sprangs i korridorer, det var fyrverkerier en masse och skålar delades ut till höger och vänster i allsköns vätskor och drickbara flyktigheter. Mitt minne av händelsen finns enbart på bild. I samlad tropp var det sedan cigarrökning, något som varierade i kvalitet och uppskattning. Sedan begav sig min bättre hälft hem och lämnade mig i händerna på de lite mer erfarna sexmästeristerna. Efter ett vingligt "Hörde jag skål?" Och ett massivt "Att du gjorde!" Började människor driva allt man kan tänka sig med lustiga och delvis skrämmande effekter. Det slutade med att jag kom att uppskatta den mycket kalla asfalten utanför Hilbert som sittplats och att jag inte för än idag märkte att mina skor hänger kvar i en påse i festlokalen. Så kan det gå. Som vanligt mådde jag oförskämt bra dagen efter när vi på morgonen satte oss i en bil för att i stillsamt gemak färdas till de snörikare trakterna åtta timmar norr ut. Men som jag alltid sagt: "skall man ha kul kan man lika väl ha det i en orientalisk blandning av bordsvatten och vodka". Gott nytt år folks!

På tal om dagen efter:

Ode Till En Liten Grön Klet Som Jag Hittade I Armhålan En Midsommaraftons Morgon

Jaha, så sitter man här fast i Sveriges nya folkcrack: bloggen. Kameraminnet tömmer man på phejsb00k och hjärnan tömmer man här. Ibland kan man orera i oändlighet, men jag gissar (med god kännedom om mig egen disciplin och entusiasm) att det kommer bli korta, kärnfulla, totalt innehållslösa (så paradoxalt...) inlägg som inte bedrövar eller roar många fler än mig. Jag tänker inte försöka mig på att referea hela mitt liv i detta första inlägget heller. Jag minns för det första inte hela mitt liv (jag minns märkligt lite av de senaste månaderna av mitt liv), och dessutom tvivlar jag på att det förgyller någons liv. Jag har också svårt att definiera de viktigaste ögonblicken, min känsla för tidsrymd är också kass. Det känns ju verkligen inte längesedan dansken drog upp tältet och kastade en burk leverpastej på mig. Det var 2005.

Så klockan är snart tio och det är drygt två dygn och två timmar kvar på år 2008. Ett år som går till världshistorien.

Men för mig har detta året verkligen varit speciellt. Jag kan utan att överdriva säga att denna hösten kvalar in (på delad första plats) som en av mitt livs tre roligaste höstar. Jag vet att jag bara är 22 år, men det betyder att den har varit bättre än... ett gäng andra höstar. I våras pluggade jag engelska på humanisten, det var kul. Språk är ju egentligen min grej. Men sedan kom sommaren, jag jobbade och jobbade och jobbade, åkte lite båt och jobbade mer. Sedan kom papprena. Papprena som sa att jag skulle börja på universitetet igen. På geografiprogrammet. Papprena som på ett väldigt definitivt sätt bokade upp de närmsta tre åren av mitt liv. Och med de papprena låg ett annat papper som bjöd mig att delta i höstterminens nollning. För att göra en lång historia kort: jag köpte en rock, sålde min själ till svarta makter och sa "I'm gonna slap you silly" till min lever. Och medan tiden passerat och både andra och jag själv har frågat mig vad man blir när man läser på geografiprogrammet, så har festerna kommit och gått. Först var det oftast lördagar, sedan blev det fredagar också, och Tisdagsklubben infann sig, för att inte tala om onsdagar. (Jag, Johan och Anton är ju oslagbara!) Och alla är så snälla! Och allt är så roligt! Och trotts att festerna och fyllorna avlöser varandra och alla är så snälla och allt är så kul, så går skolan också bra. Och där har man hittat sina guldklimpar med. Så härliga är dom att de förgyller både GVCs kalla ljusgård och smålands djupa skogar. Jag säger bara det, en atlantkorsning på detta och denna hösten hade legat som ostridbar och ensam etta!

Dagens:
-Men ni hittade planerna, eller hur?
-Jotack, dom fanns utställda längst ner i ett låst arkivskåp som var inställt i en före detta toalett, med en skylt på dörren där det stod Varning för leoparden.